orolig=o-rolig

Min pappa lever!

Han är ute och reser i Sydamerika i ett halvår och landade för typ 1,5 månads sen och vi hade inte hört av honom, såjag började undra lite. Jag trodde väl inte egentligen att något skulle hände honom, han är lite som jag och inte världens bästa på att få de där vykorten ivägskickade direkt. Men när det gäller honom vet jag att jag ömsesidigt kan köra på samma princip som med min kära Tessan.

"De hade bestämt sig för att inte vara oroliga för varandra. På så sätt gav de varandra maximal frihet och ett så gott samvete som möjligt."
- Tove Jansson

Det citatet är nog ett av de mest klockrena i litteraturens historia. För känslan av att veta att någon är orolig för en, och skulle dö av nervositet om de visste allt vad man hade för sig, för fan inget annat med sig än dåligt samvete. Dåligt samvete för att man inte är mer försiktigt, eller dåligt samvete mot sig själv (om man nu är försiktig) för att man inte gör det där man egentligen vill för att inte göra nån annnan orolig. Jag HATAR att veta att nån annan är olrolig för mig. Jag älskar att veta att OM nåt skulle hända finns det en hel bunte med personer som skulle gå genom eld och vatten för att få hem mig i ett stycke. men just det där att gå runt och oroa sig för någon, jag greppar det inte. Det har inte att göra med hur mycket jag tycker om dem, jag har liksom bara inte kapaciteten att gå runt och oroa mig som en konstant känsla. Det kan komma över mig som en kort känsla, i kanske 10-15 sekunder, men paserar sen i en axelryckning och ett: det löser sig.
Jag menar, vad hjälper det? Hur blir något bättre av att jag oroar mig för folk?
Nope, nagelbit och nervositet har jag nog av som det är i livet, tackar som frågar.

Fast det är ju kul att veta att han lever såklart.