Habla Habla. Buenas tardes. Me llamo Petter. Soy uno runtarunta de huntahunta. Què tal? Mi hermana es aquì y vi har köpedo cerveza. Estudiante espagnol de podcast, only lyssna, no stava.
För att prata klarspråk. Ut och lifta med din bästa kompis, tills det känns som om ni aldrig mer vill ses (eller du lämnar henne i Tyskland när hon däckat, välj själv (eller gör som jag och kombinera!)). Håll er sen borta från varandra i ca två veckor, tills ni båda lyckas skruva upp och ramla ner. Då träffas ni, dr phillar, trillar och köper smuggelöl (på en måndag, såklart). Succén är given. Jag och Tessan är rätt vackert sorgliga. Vi har både nikotinpaus (hon har dock snusat/rökt jättelänge, så mycket mer cred till henne), vilket ger oss lite oberäkneligt humör (Tessan börjar gråta ungeför en gång i timmen) och har trasslat in oss lite i livet och så sitter vi vid varsin dator och tycker att vi umgås. Fast vi umgås ju på riktigt också. Och Dr Phillar varandra lite. Jag vill för övrigt skänka Dr Phil ett stort tack för att han blivit en symbol för all hobbypsykologi och därmed givit oss ett asbra uttryck för kompisterapi. Verkligen, stort tack. Dr Philla, hur bra som helst.
- Jaaa du är så trevlig (jag är bättre än dig). Jaaa du är så trevlig (jag är bättre än dig). Jaaa du är så trevlig (jag är bättre än dig).
Tesse fångar småstadsandan i tre rungande härliga meningar (nej, den fångas inte om man inte säger det tre gånger)
Jag vill också tillägga att jag inte hade planerat att supa dagen efter emmaboda. Tessan tvingade mig. Det faktum att jag nog varit under influence av någon form över hälften av dagarna sedan jag tog studenten betyder inte att jag har dåliga vanor. Eller flyr från något alls. Möjligtvis din mamma då.
Nej, nu gjorde jag det igen, och pratade om något annat än allmängiltiga känslor. Nu kan inte hela världen (som pratar svenska eller är så pass intresserad att de får nån de känner som pratar svenska att översätta. För det lär det ju finnas) relatera till min blogg. Fan me. Nåja, jag hoppas just du har varit med om precis det jag talar om.
Jaha, så sitter nån jävel där och säger: Nej, inte jag.
Och det kan jag väl ta. Vafan, det är ju bara en person. Men då, som på kommando, befriade från bystander apathy, svarar en hel jävla kör av stumma internetberoende kids, i en fullkomligt bedövande enstämmig kakafoni, långt inne i mitt huvud:
INTE JAG HELLER.
måndag 30 juli 2007
bustad och hustlad
Gårdagen och den här dagen går jag runt med en känsla av att vara avslöjad, av mig själv. Som att jag är Nelson (för att visa att jag är med i tiden, drar jag nu en Simpsons-parallell) som pekar och säger "Ha Ha!" innan jag inser att det är mig själv jag skrattar och och har kört in mitt eget pekfinger i magen och fastnat. Pilen på min I'm with stupid-tröja pekar inåt. Sen sätter jag mig face-to-face med mig själv och förklarar lugnt: Ja, men du borde ju ha insett att INGET skulle bli bättre, för så har det ju alltid varit. Var du än är vill du bort tills du inser vad du just lämnat och tänker: jag vänder. Men då vill du ändå inte ha det längre, för när du väl gått är det för sent och det vet du, så du ångrar du att du gick i sig trots att alternativen aldrig fanns. Itsället tröstar du dig med att jaga luften, dit du vet att du inte kommer komma, för den symboliserar hela ditt dilemma och den allämngiltiga mänskliga känslan av att aldrig nå fram. Som såklart är helt unik för just DIG. Utsikt insikt utmaning nertagning upptagen utdragen påtaglig avslagen givmild hagalen iskall brännhet pinnsmal smällfet himmel helvet.
Du med och inte jag heller.
Du med och inte jag heller.
söndag 29 juli 2007
Men jag sitter bak
Nej alltså, vi skippar det obligatoriska festivalinlägget. Det var som festival är, hände precis samma underbara, jävliga och konstiga och vanliga grejer som händer precis alla andra. Så vafan, gå tillbaks till din egen blogg, och leta upp ett eget festivalinlägg istället. Jag gjorde precis samma sak. Alla gånger.
måndag 23 juli 2007
Brödraskap
Förra veckan var jag på Gotland med la familia, för att fira min bror som blev 20, och min mamma som blev 50, på samma dag. Jag är fortfarande impad över att hon lyckades klämma ut honom på sin trettioårs-dag. Nåväl, vi var 13 pers, hela den brokiga familjen, som består i alla mina fyra äldre bröder, sven (mammas nya man), hans två barn (som numera blivit invigda i brödraskaran), min och davids pappa (som ju var där eftersom vi firade david), samt min äldsta storebrors två barn. Nåväl, det här var första gången på....ja, en jäva massa år som alla bröderna var samlade, och dessutom i en hel vecka.
Det var en ganska underlig känsla, om än tillfredsställande. Just eftersom vi är så många och träffas så sällan blir känslan av gemenskap, och just brödraskap, så mycket starkare. Som lillebror till allihop får jag ju stå ut med en hel del pikar, retande och kommentarer bara för att det är så hemskt tacksamt att ha mig som mål. Men jag är å andra sidan inte sen att ge tillbaka på varje chans jag får; Niklas som är 32 har fött höra "halvpanschis" (alltså havpansionär) ett antal gånger.
Men i alla fall, det är inte det här som är poängen. Poängen ligger i det bissart uppfyllande och glädjande att sitta alla fem bröder, klockan 3 på natten, lite småfulla, och alla smygröker eller snusar för att ingen är man nog att berätta för sin mamma/pappa/flickvän. Den enda som hade en värdig ursäkt var väl Niklas, som har två barn. Det ska också sägas att det bara är en av oss som har ett regelbundet nikotinintag, men vem kan vi lämna osagt (det är inte jag, faktiskt). Och egentligen var det väl inte att vi hade kul som skapade känslan (den här uppfyllda alltså (men vi hade ju kul, också, såklart)), utan snarare den rena symboliken i att vi var enade. Jag tror Sagan om Ringen och alla andra liknande historier har indoktrinerat mig (och mina bröder, som är mycket mer insnöade på sånt än jag) i ett förskönande av just brödraskap som kanske egentligen är helt omotiverat. Men å andra sidan, spelar det någon större roll? Det var inte direkt så att jag gick runt och njöt i vårt enande flera dagar i sträck, men det gav mig en del fina stunder med den där sköna, uppfyllande, känslan i magen.
Och om du trodde att jag nu skulle somna lugn, utan den minsta tanke på Harry, Ron och Hermione, så var lugn. Jag kommer inte kunna lägga ner den på många timmar än.
- Inte jag heller.
- Nähä, och tror du jag bryr mig, eller?
- Inte jag heller.
Det var en ganska underlig känsla, om än tillfredsställande. Just eftersom vi är så många och träffas så sällan blir känslan av gemenskap, och just brödraskap, så mycket starkare. Som lillebror till allihop får jag ju stå ut med en hel del pikar, retande och kommentarer bara för att det är så hemskt tacksamt att ha mig som mål. Men jag är å andra sidan inte sen att ge tillbaka på varje chans jag får; Niklas som är 32 har fött höra "halvpanschis" (alltså havpansionär) ett antal gånger.
Men i alla fall, det är inte det här som är poängen. Poängen ligger i det bissart uppfyllande och glädjande att sitta alla fem bröder, klockan 3 på natten, lite småfulla, och alla smygröker eller snusar för att ingen är man nog att berätta för sin mamma/pappa/flickvän. Den enda som hade en värdig ursäkt var väl Niklas, som har två barn. Det ska också sägas att det bara är en av oss som har ett regelbundet nikotinintag, men vem kan vi lämna osagt (det är inte jag, faktiskt). Och egentligen var det väl inte att vi hade kul som skapade känslan (den här uppfyllda alltså (men vi hade ju kul, också, såklart)), utan snarare den rena symboliken i att vi var enade. Jag tror Sagan om Ringen och alla andra liknande historier har indoktrinerat mig (och mina bröder, som är mycket mer insnöade på sånt än jag) i ett förskönande av just brödraskap som kanske egentligen är helt omotiverat. Men å andra sidan, spelar det någon större roll? Det var inte direkt så att jag gick runt och njöt i vårt enande flera dagar i sträck, men det gav mig en del fina stunder med den där sköna, uppfyllande, känslan i magen.
Och om du trodde att jag nu skulle somna lugn, utan den minsta tanke på Harry, Ron och Hermione, så var lugn. Jag kommer inte kunna lägga ner den på många timmar än.
- Inte jag heller.
- Nähä, och tror du jag bryr mig, eller?
- Inte jag heller.
söndag 22 juli 2007
Inte nog med det
Det är återigen dags för mig att försöka mig på att på ett välbalanserat sätt fläka ut mitt liv på stora vida webben, ge en nyanserad bild av verkligheten, såklart inte bli för personlig och utlämnande, men jag ska ju inte bli tråkig och saklig heller såklart.
Och dessutom ska jag klara av att inte vilja kräkas på min egen berättarröst, vilket egentligen är mitt största problem.
Men av någon anledning, troligtvis av ren yttre påverkan från att läsa folks bloggar, känner jag ett behov av lite publicitet. En liten stund i rampljuset, i någons vardag.
Fast när jag tänker vidare på det...JAG blir ju inte särkilt mycket lyckligare av att läsa andras bloggar, det mesta har lämna mitt medvetande och känsloliv redan innan jag har tryckt förbi sidan, så det mest troliga är att min effekt på just dig är samma sak. Jag är inte heller tillräckligt intresserad av att sitta och browsa runt efter bloggar på internet och kommentera hej vilt till människor jag skiter i för att fler ska börja läsa den här, så egentligen är det bara de jag talar om det för, och möjligtvis några extrasmygare, som kommer klicka sig hit och ögna igenom den.
Men i och för sig händer det att jag blir påverkad av bloggar också, så chansen är inte helt uttömd, förutsatt att jag skriver någonting som överhuvud taget kan beröra. Nåväl, det jag ska försöka göra, är att beskriva den riktiga upplevelsen jag har. Alltså, så jag egentligen upplevde förra helgens fylla. Resan hit och dit. Den där ofrömågan att vara nöjd. Jag kommer med all säkerhet fatalt misslyckas, eftersom att om jag skulle göra det skulle ju allt mitt småprat bli på tok för genomskinligt eftersom alla som läser det här kommer veta att ingenting var lika fett som det lät när jag sprang på dig på stan häromdan. I och för sig så kan det få vara så. Alla som känner att jag är en oärlig jävel kan hänvisas till detta första inlägget där jag faktiskt bemödar mig om att att vara ärlig, vilket gör att jag kommer verka ännu djupare i slutändan, för då döljer jag dessutom något, och är inte sådär enkelspårig kille som säger "det var fett" om allt, utan egentligen ockuperar sitt sinne med mycket djupare bryderier.
Nåväl, jag heter Petter. Jag är på det hela taget ganska nöjd med min person (fah real), och just nu har jag mest btichat ut för att jag är lite bitter och trött (se, nu slätar jag över allt jag precis skrev, så att jag ska kunna springa på dig på stan igen och prata om hur lycklig jag var under hela liftningen i Europa). Men jag vill bara upplysa dig om att statistiken talar VÄLDIGT tydligt för att inom 30 sekunder kommer jag inte ha lyckats lämna något som helst spår i ditt medvetande.
Inte jag heller.
Och dessutom ska jag klara av att inte vilja kräkas på min egen berättarröst, vilket egentligen är mitt största problem.
Men av någon anledning, troligtvis av ren yttre påverkan från att läsa folks bloggar, känner jag ett behov av lite publicitet. En liten stund i rampljuset, i någons vardag.
Fast när jag tänker vidare på det...JAG blir ju inte särkilt mycket lyckligare av att läsa andras bloggar, det mesta har lämna mitt medvetande och känsloliv redan innan jag har tryckt förbi sidan, så det mest troliga är att min effekt på just dig är samma sak. Jag är inte heller tillräckligt intresserad av att sitta och browsa runt efter bloggar på internet och kommentera hej vilt till människor jag skiter i för att fler ska börja läsa den här, så egentligen är det bara de jag talar om det för, och möjligtvis några extrasmygare, som kommer klicka sig hit och ögna igenom den.
Men i och för sig händer det att jag blir påverkad av bloggar också, så chansen är inte helt uttömd, förutsatt att jag skriver någonting som överhuvud taget kan beröra. Nåväl, det jag ska försöka göra, är att beskriva den riktiga upplevelsen jag har. Alltså, så jag egentligen upplevde förra helgens fylla. Resan hit och dit. Den där ofrömågan att vara nöjd. Jag kommer med all säkerhet fatalt misslyckas, eftersom att om jag skulle göra det skulle ju allt mitt småprat bli på tok för genomskinligt eftersom alla som läser det här kommer veta att ingenting var lika fett som det lät när jag sprang på dig på stan häromdan. I och för sig så kan det få vara så. Alla som känner att jag är en oärlig jävel kan hänvisas till detta första inlägget där jag faktiskt bemödar mig om att att vara ärlig, vilket gör att jag kommer verka ännu djupare i slutändan, för då döljer jag dessutom något, och är inte sådär enkelspårig kille som säger "det var fett" om allt, utan egentligen ockuperar sitt sinne med mycket djupare bryderier.
Nåväl, jag heter Petter. Jag är på det hela taget ganska nöjd med min person (fah real), och just nu har jag mest btichat ut för att jag är lite bitter och trött (se, nu slätar jag över allt jag precis skrev, så att jag ska kunna springa på dig på stan igen och prata om hur lycklig jag var under hela liftningen i Europa). Men jag vill bara upplysa dig om att statistiken talar VÄLDIGT tydligt för att inom 30 sekunder kommer jag inte ha lyckats lämna något som helst spår i ditt medvetande.
Inte jag heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
