en smula hopp

De här munkarna i Burma får mig på gott humör. Deras lågmälda pasificistiska demonstrationer ger mig åter ett viss tilltro till mänskligheten/verkligheten. Varje dag traskar tusentals munkar ut, i regn eller solsken, och går på ett långt led, för att demonstrera mot diktatur-regimen. Och tänker fortsätta tills det blir demokrati. Regeringen vågar inte göra något för att munkarna är så högt aktade av folket. Igår fick munkarna till och med träffa en kvinna som vunnit nobels fredspris för sitt demokratiarbete i Burma. Hon van förra valet och blev satt i husarrest av militären, och normalt sett får ingen ens komma i närheten av hennes hus. Ingen vet varför regeringen lät munkarna träffa henne.

Munkarnas demonstrationer, dag efter dag, får allt större och större effekt, de internationella påtryckningarna på Burma ökar. Och om regeringen tillslut använder våld mot munkarna kommer helvetet bryta lös. För vad tänker folk, när militären, med vapen, attackerar tusentals tysta munkar, barfota, med bara sina tygdräkter på kroppen?

Det är så genialiskt. USA kan gå in i Irak, störta regimen och lämna landet i kaos. Och munkarna, långt långt färre än USA:s soldater, bara går. Varje dag. Och diktaturen skakar. Sen kan någon försöka intala mig att AFA har rätt i att det enda sättet att stoppa nazisterna är att slå ner dem. HUMOR, är när anarkisterna resonerar som imperialisterna och tror sig ha funnit en lösning.

flatscreen

romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera

så kanske du hittar ett bättre liv. Nån annanstans.

romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera romantisera mera

så kanske någon tror sig hitta det. I ditt.



hejdå theresaresa. Romantisera mera. Det ironiska är att det här sista inte var det minsta ironiskt.

Rough

Ever had that feeling?

Times are a-changing

Don't even bother

nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes nothing ever changes

So don't get your hopes up.

lamborgini

Nu är jag ensam hemma två veckor framöver, Mor och Sven har dragit till Italien. Alla som känner för att göra mig sällskap och äta upp maten som står och blir dålig i kylen är varmt välkomna.
Jag och Tessan firade igår genom att dricka upp rödvinet och jeltzinvodkan som stod och blev alldeles för gammalt.

Igår hände även andra saker. Jag lyckades skjuta upp mexikoresan tills jag har sparat ihop tillräckligt med pengar för att inte vara beroende av att jag får jobb, utan kan glassa runt istället. Det betyder också att när jag väl åker kommer jag inte beställa någon hembiljett direkt, utan åker på obestämd tid, beroende på lust och pengar. Jag firade uppskjutandet av resan och att jag inte behöver använda alla pengar jag har just nu med att beställa en ny iPod. Min köplust de senaste dagarna hade nåt skyhöga nivåer, så nu kunde jag inte hålla mig. Och jag vill inte annat än att gifta mig med apple. Igår vid tolv beställde jag den på internet, idag klockan 2 knackar budet på dörren med min ögonsten. Mitt liv har fått tillbaks sitt soundtrack.

Jag och Tessan diskuterade livets motgångar. Hur sjukt lite självinsikt man har, att man aldrig kan se över sina egna moodswings. När man mår dåligt känns allt som man någonsin tagit sig för totalt meningslöst och onödigt tidsfördriv på vägen mot den sista vilan, men när man mår bra känns ens dåliga perioder som vaga skuggor som man tänker att: jaja, såna har man ibland, det måste man ha för att uppskatta när man mår bra, de går över. På andra sidan ser man aldrig slutet. Det är helt fantastiskt att man tillåter sig själv att repetera detta mönstret om och om igen under hela sitt liv (at least so far). Det konstiga med såna här diskussioner är att ingen har ju ett svar, så mest satt vi tysta och stirrade i något slags samförstånd. Och trots att man känner att inget blir sagt känns det skönt efteråt att man haft diskussionen. Jag kommer aldrig få rätsida på min kropp alltså.

Som avslut vill jag skänka en stor puss till 28:ans pizzeria i rödeby, som idag skickade ut reklamblad:

"Hipp hipp hurra här firar vi 15-årsjubileum! Kom och fira med oss!"

Dessutom kostade pizzorna bara 28 spänn (de billigaste iaf). Puss alltså.

Spiritus.

Oh Lord




Shepherd of my soul, may Your Noodly Appendage guide my way through life.




Church of the Flying Spaghetti Monster

en gryta med guld

Jag upphör inte att förundras över hur nästan alla människor (verkar det som) gärna förskönar sina liv när de återberättar händelser, samtidigt man tycker att alla andra liv verkar så mycket bättre och intressantare. Jag gör det också, jag vet, det går liksom inte att hindra. När man träffar nån och ska berätta av vad som har hänt en, så brer man på det en smula, suddar bort de tråkiga detaljerna förstärker det roliga (kraftigt) och suddar bort det faktum att man oftast inte hade sådär sjukt kul ändå just då.

Men varför?

Jo, för alla andras liv verkar ju så himla intressanta, det är ju bäst att man anpassar sitt eget lite så att det verkar lite bättre, så att man inte verkar vara världens tråkmåns? Man låtsas tycka om skolan, sitt jobb, all sin lediga tid, whateverm allt för att få sin lilla del av massans avund.
Men tänk såhär då. Tänk om det sätt du, eller jag, berättar och förskönar våra liv på, påverkar andra att göra liknande val, för att hamna där vi är. För att sen upptäcka att det inte var världens bästa grej, men det går ju inte erkänna när man kämpat så hårt för att komma dit. Och alla andra verkar ju tycka så mycket om det, så det är nog ganska bra ändå. Och så påverkar den person nästa och den nästa osv. Och tillslut, HIPSVIPS, så har vi, tadataaa: dagens samhälle, statusyrken, föräldrapress och statusyrken. Fast det räcker inte riktigt till det heller. Det finns i alla kretsar, även de som påstår sig refusera alla dessa samhällsideal. You know who you are, alla bohemkids out there. För här finns också statusyrken, statushobbies, och statusprylar, som ni, vi och alla andra hela tiden försöker förleda våra medmänniskor med att de gör oss en liten smula lyckligare.

Men å andra sidan, vad skulle man annars göra? Tänk om alla istället, hela tiden så sanningen om vad de tyckte. Jag lovar att 90% av världens konversationer skulle börja såhär:
TJa, läget? Hur är det på nya skolan/jobbet/ledigheten?
Ptja, näe, det är inte så kul. Ibland typ, men det är väl ungefär som det alltid har varit you know. Man försöker bryta mönstret men fastnar igen, eller i bästa fall i ett nytt. Alla uppgångar är temporära och det går ju aldrig ana slutet på nedgångarna. Jag vill nåt annat men verkar aldrig kunna lista ut exakt vad, det känns lite som jag kommer jag slutet på regnbågen hela livet.

punkt slut!

orolig=o-rolig

Min pappa lever!

Han är ute och reser i Sydamerika i ett halvår och landade för typ 1,5 månads sen och vi hade inte hört av honom, såjag började undra lite. Jag trodde väl inte egentligen att något skulle hände honom, han är lite som jag och inte världens bästa på att få de där vykorten ivägskickade direkt. Men när det gäller honom vet jag att jag ömsesidigt kan köra på samma princip som med min kära Tessan.

"De hade bestämt sig för att inte vara oroliga för varandra. På så sätt gav de varandra maximal frihet och ett så gott samvete som möjligt."
- Tove Jansson

Det citatet är nog ett av de mest klockrena i litteraturens historia. För känslan av att veta att någon är orolig för en, och skulle dö av nervositet om de visste allt vad man hade för sig, för fan inget annat med sig än dåligt samvete. Dåligt samvete för att man inte är mer försiktigt, eller dåligt samvete mot sig själv (om man nu är försiktig) för att man inte gör det där man egentligen vill för att inte göra nån annnan orolig. Jag HATAR att veta att nån annan är olrolig för mig. Jag älskar att veta att OM nåt skulle hända finns det en hel bunte med personer som skulle gå genom eld och vatten för att få hem mig i ett stycke. men just det där att gå runt och oroa sig för någon, jag greppar det inte. Det har inte att göra med hur mycket jag tycker om dem, jag har liksom bara inte kapaciteten att gå runt och oroa mig som en konstant känsla. Det kan komma över mig som en kort känsla, i kanske 10-15 sekunder, men paserar sen i en axelryckning och ett: det löser sig.
Jag menar, vad hjälper det? Hur blir något bättre av att jag oroar mig för folk?
Nope, nagelbit och nervositet har jag nog av som det är i livet, tackar som frågar.

Fast det är ju kul att veta att han lever såklart.