en smula hopp

De här munkarna i Burma får mig på gott humör. Deras lågmälda pasificistiska demonstrationer ger mig åter ett viss tilltro till mänskligheten/verkligheten. Varje dag traskar tusentals munkar ut, i regn eller solsken, och går på ett långt led, för att demonstrera mot diktatur-regimen. Och tänker fortsätta tills det blir demokrati. Regeringen vågar inte göra något för att munkarna är så högt aktade av folket. Igår fick munkarna till och med träffa en kvinna som vunnit nobels fredspris för sitt demokratiarbete i Burma. Hon van förra valet och blev satt i husarrest av militären, och normalt sett får ingen ens komma i närheten av hennes hus. Ingen vet varför regeringen lät munkarna träffa henne.

Munkarnas demonstrationer, dag efter dag, får allt större och större effekt, de internationella påtryckningarna på Burma ökar. Och om regeringen tillslut använder våld mot munkarna kommer helvetet bryta lös. För vad tänker folk, när militären, med vapen, attackerar tusentals tysta munkar, barfota, med bara sina tygdräkter på kroppen?

Det är så genialiskt. USA kan gå in i Irak, störta regimen och lämna landet i kaos. Och munkarna, långt långt färre än USA:s soldater, bara går. Varje dag. Och diktaturen skakar. Sen kan någon försöka intala mig att AFA har rätt i att det enda sättet att stoppa nazisterna är att slå ner dem. HUMOR, är när anarkisterna resonerar som imperialisterna och tror sig ha funnit en lösning.